|
En av de äldsta bilderna där man ser djurhorn blåsas är ett motiv från Bayeaux-tapeten, normandisk textil från sent 1000-tal som föreställer Vilhelm Erövrarens landstigning i England. Det visar att djurhorn förr haft betydelse som signalinstrument i fält. Vartefter trängde sedan blanka och alltmer sofistikerade blåsinstrument av metall undan djurhornen såväl från den ceremoniella som den militära arenan. En miljö där pompa och ståt inte hade någon plats var fäbodväsendet, i full gång redan på 1300-talet. Där behövdes signalredskap, och där levde djurhornet kvar. Fäboddriften pågick sedan med oförändrade rutiner och i oförändrad omfattning t.o.m. 1800-talets slut. Fem hundra års signalerande i vallskogen uppmärksammades och dokumenterades från mitten av 1800-talet och framåt och det är den traditionella repertoar vi känner till för djurhorn. Horn komposteras, och det skall speciella omständigheter till för att de skall bevaras i marken. Det äldsta fyndet i vårt land är ett kohorn från äldre järnåldern, hittat i en mosse i Konsterud, Visnums socken i Värmland. Det kan vara redan från 500-talet f.kr. Ett annat kohorn, hittat i en mosse invid Västerby, Hedemora, är från 900-talet e.kr, alltså vikingatid. Båda dessa har fingerhål, en förutsättning för utvecklat melodispel. Från äldre järnålder är ett magnifikt oxhorn utan fingerhål, förlängt med konstfullt utformade bronstillsatser i båda ändarna och försett med en bärkedja av brons. Det hittades i en mosse i Barva socken, Södermanland, och får väl sägas höra till kategorin exklusiva ceremoniinstrument. De flesta horn som finns på muséer och i hembygdssamlingar är från mera näraliggande århundraden. Tre fingerhål är vanligast, därnäst fyra. I de sydligare landskapen med fäboddrift dominerar kohorn och i de nordligare bockhorn. Personligen föredrar jag bockhornets mjukare och lite mer diffusa klang. Skillnaden kan liknas vid den mellan trumpet och flygelhorn. Bockhornen har dessutom för det mesta tillräcklig längd för fyra hål, det optimala enligt mitt sätt att se på saken. Hur stämmer de gamla hornen? Jag har inte lyckats upptäcka någon standard på dem jag själv har prövat, men från ett hål till nästa brukar intervallet ligga mellan ett halvt tonsteg och ett helt. Annars kan det variera hur som helst. Signalerna (låtarna) har alltid uppfattats och nedtecknats i moll. Det naturliga blir då att stämma sitt horn så att det går att spela låtarna som de är skrivna. Om vi tänker oss att vi nerifrån klockstycket stämmer helt tonsteg-halvt-helt-helt så har vi en mollskala upp till kvinten. Genom att stoppa in en hand i klockstycket medan man täcker de fyra fingerhålen (stoppteknik) kan man komma ända ner till kvarten under grundtonen. Totalt blir det en oktav och precis de toner som oftast förekommer i den här musiken. Kors och ben klarar man med olika gaffelgrepp precis som på flöjter. Överblåsning låter sig emellanåt utföras, men hornets fason avgör om man hamnar på, över eller under oktaven. Har man tur så stämmer det, men det är mycket påfrestande att blåsa över, så det blir inte så ofta. Låt oss återvända till fäbodmiljön. Där användes hornet till tre saker:
Under tusentals år var djurhornet ett viktigt kommunikationsredskap för stora delar av folket. Idag är hornblåsning bland det mest udda man kan syssla med. Sådan är utvecklingen. Idag fax, igår morse. (Faktagranskat av Cajsa S. Lund, musikarkeolog) |
|
|
|
05 maj 2008
Calle
Hernmarck
|
